Financial Times konstaterar att de ungdomar som kommer ut på arbetsmarknaden i Storbritannien idag är de första som inte ser ut att få det bättre än sina föräldrar.
40-talisterna som nu lämnar arbetsmarknaden har det bättre än några andra pensionärer i historien. Det berättar Andreas Cervenka i söndagens krönika. Han ger själv en levande beskrivning av motsvarande situation i Sverige.
”En hyggligt framgångsrik direktör född någon gång efter kriget hänger av sig den dubbelknäppta kavajen för att lagom till 60-årsdagen låta sig omslutas av den förmånsbestämda pensionens varma och trygga famn. Han kan berätta om en fantastisk resa: född under enkla förhållanden (farsan var arbetare), universitetsstudier (tack staten!) därefter klivet in i arbetslivet (jobb fanns hur mycket som helst) och så en trivsam seglats genom industrin i hyfsat frisk medvind. Lägg till det ett pensionskonto som fick en trevlig skjuts av 80- och 90-talens aktiefest och den välbelägna mexitegelvillan som trettio års boprisrally och lite 70-talsinflation förvandlat till en obelånad valutareserv i 10-miljonersklassen.”
Därefter frågar Andreas Cervenka sig hur motsvarande resa kommer att se ut för en student som hösten 2012 slipar på sina jobbansökningar och ger själv svaret ”inte självklart lika smidig”.
En central poäng är att välfärden inte kan förbättras mer än den ekonomiska utvecklingen medger. Det är Sveriges konkurrenskraft som sätter gränserna. Varje generation måste rätta munnen efter matsäcken. Annars skickar vi bara räkningen vidare till våra barn.
Johan Florén